Eftersom det erfordras gedigna ekologiska kunskaper för utformningen av ett funktionellt och optimalt fungerande vattenreningskärr, ställer vi oss, i samarbete med Gunilla Magnusson och företaget GM Vattenmiljö till förfogande, för planering och utformning av dessa anläggningar, så att de kan anläggas perfekt av entreprenörer och sedan skötas med en minimal arbetsinsats. Eftersom metodiken är helt ny och avviker fundamentalt från traditionella vattenreningsmetoder.
I oktober 1995 anlades vattenreningskärret i Bergum och har således nu fungerat i 12 år.
De här tända 6 ljusramperna i levé 1 längst till höger är avsedda att gynna primärproduktionen under den mörkaste tiden. Men under isfria förhållanden som här, visar vattnets färger en rik produktion av växtplankton även i de sista levéerna längst till vänster.
Det ser då mörkare ut under vattenytan. Området torde vara det mest övergödda och förstörda i Bohuslän. Som ett resultat av detta har ålgräsängarna slutat att fungera, där ålen fångades, där horngäddorna lekte och där dessa då fångades av havstruten. Ålgräsängarna betades av rastande sångsvanar, som då lät höra sin svanesång under höst och vinter. Även knölsvanen betade där, men de får nu nöja sig med de grönalger som förkvävt ålgräset. Under hösten livnärde sig kniporna av ålgräsets frön, men också av de mängder av små snäckor som klängde kring ålgräsets blomställningar och sudarens långa trådar. Eftersom ålgräsets blomställningar flöt uppe vid vattenytan kunde också simänderna utnyttja denna föda.
Den i de 15 miljömålen uttalade målsättningen, att återställa 1940-talets förhållanden, innebär att detta rika ekosytem skall återställas. Hur detta skall kunna gå till, kunde informeras om i det naturrum som förslagits vid Instö ränna. Där finns en provtaningsstation med regelbundna provtagningar och kontroll på det vanligtvis söder ifrån kommande vattnets kvalité. Det strömmande vattnet ger det syre som fordras så att fisk och bottendjur ännu finns kvar. Där finns då också musselätande ejdrar och fiskätande skarvar, skrakar och sälar. Där har också de nattaktiva hägrarna en sovplats på dagen.
Just här, på denna lättillgängliga plats, med möjlighet till närobservationer både över och under vattenytan året runt, skulle skolklassernas elever kunna informeras om vad dagens vuxna måste vidta för åtgärder, för att barnen – eller kanske deras barn – någon gång i framtiden skall kunna få uppleva den havets biologiska mångfald, som fanns ännu för 50 år sedan.
Torslandaviken utgör en kvarvarande men ännu fungerande rest av Göta älvs estuarium. Denna miljötyp, där älvens sötvatten blandas med den marina miljöns salta vatten, får en rik biologisk produktion. Genom sedimentation av lera uppgrundade bottnar tillförs närsalter från land. När lerpartiklar sedimenterat i det mera lugnt flytande vattnet ökar tillgången på ljus. Då kan närsalter av fosfor och kväve genom assimilation omvandlas till biomassa av bytesorgansimer för fisk och fågel. Ett rikt djurliv kan blomstra.
Men, det finns också ett annat motsatt intresse i älv- och flodmynningar: hamnverksamhet som en kommunikationsled mellan hav och land. Då uppstår motsättningar mellan ett exploateringsintresse och ett naturvårdsintresse. Numera kan ytterligare åtminstone tre intressen läggas till detta konfliktomtåde. I dagens stressade samhälle behöver människor rekreation. Därför söker man sätta av tätortsnära naturområden som tillflyktsområden för ostörd samvaro med levande natur. Med en riktig utformning av området, som berikar den biologiska mångfalden, kan dess attraktionsvärde utökas. Detta kan då, genom natur- och ekoturism, också ge ekonomiska vinster.
Genom en rätt utformning av vattenregimen i Torslandavikens kvarvarande bassänger, kan dessa fungera som ett marint vattenreningskärr. Närsaltberikat älvvatten, utökat med vatten från det närbelägna Ryaverket, som stryker utmed viken, kan då få passera viken och reduceras på sitt närsaltinnehåll. Detta ger ett utökat födounderlag för ett rikare djurliv i Torslandaviken, samtidigt som övergödningseffekterna reduceras ute i skärgården.
År 1842 genomfördes av ägaren till Tofta gård i Lycke socken, Kungälv, Olof Johan Kilman ett invallnings- och torrläggningsföretag. Den inre delen av Myggstaviken, eller som den tidigare också benämnts Toftakilen, stängdes av på båda sidor av Hjälms holme med 2 – 2,5 m höga och i basen 9 – 12 m breda stenklädda jordvallar av tillsammans 182 m längd. Havsbottnen i den inre grunda delen av viken dränerades med ett system av kanaler och kunde torrläggas genom ett holländskt vattenuppfordringsverk som drevs med oxar. På detta sätt erhölls en 64 tunnland (31,6 ha) stor äng som gav 400 skeppund (68,0 ton) hö per år ( motsvarande 2,15 ton/ha). Genom vallar norr och söder om invallningen kunde dagvatten från två bäckar ledas förbi och ut i havet. I vallen mellan Hjälm och Pumphuset fanns en reglerbar öppning. Pumpstationen är belägen vid Pumphuset. Vintern och våren 1993 tilläts vattnet stiga i invallningen genom att pumpningen inställdes, bl.a. som en effekt av problem med pumpstationen. I den på så sätt bildade grunda lagunen etablerades på våren 1993 ett mycket rikt fågelliv, vilket också uppmärksammades av vaksamma ornitologer. Myggstaviken blev plötsligt vida känd som en av länets finaste fågellokaler.
I samband med utgången av ett befintligt betesarrende för det invallade området i och med 1993 års betessäsong och mot bakgrund av stigande elkostnader för utpumpningen av tillrinnande sött och salt vatten, ställdes den nuvarande markägaren Bertil Karlander inför ett övervägande av alternativa sätt att utnyttja området.
Här presenteras ett förslag till våtmark med förekomst av optimala häckningsbiotoper för våtmarksfåglar, vilket håller ett högre vattenstånd under häckningen men som sedan avtappas för att fungera som betesmark under sommar och höst. På detta sätt skulle en 150 år gammal kulturhistoriskt intressant brukningsmetod kunna bevaras. Området skulle kunna ge en säregen och värdefull häckningsbiotop av typ efemär brackvattenmiljö för våtmarksfåglar. Detta skulle kunna ge ett stort rekreationsvärde och på så sätt öka värdet av det närliggande naturreservatet Tofta i Kungälvs kommun. På detta sätt skulle också ett värdefullt bete kunna erhållas även i fortsättningen.
